Ja, det känns som att vi är överallt. Mest hemma men ändå överallt. Vi liksom kryllar (om man kan säga så om en familj)...kryllar runt överallt, oftast tillsammans. Mitt i allt vi gör, allt kryllade finns alltid Aston. Överallt. Jämt. Annars kryllar han själv innanför dörren i väntan på oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar